Doggarnas blogg

Tänkte skriva lite om alla pudlar jag haft genom åren och den första vi skaffade var Cesar. Så helt naturligt så är det just Cesar som kommer att bli först ut i denna pudelkavalkad....alltså hund nummer 1.

 

På stamtavlan heter han Domestic Silver Cesar och var tre månader gammal när vi fick köpa honom för 2 000 kronor....och året var 1979. Tänk att idag så kostar en pudelvalp över 20 000 kronor mer än vad vi fick betala då. Vi behöll namnet som kenneln gett honom, pga att han redan hade vant sig vid det namnet....men han var verkligen som Cesar den store i hjärta och själ.

 

Innan vi skaffade honom så var det en familj som mina föräldrar kände som hade en vit dvärgpudel som hette Molly. Till allas vår glädje så blev jag inte allergisk mot henne......snacka om att jag då var en otroligt lycklig tjej. Jag har tjatat om hund sedan jag kunde gå, men genom min allergi så fanns det liksom inga möjligheter till det.....trodde vi. Och så kom Molly......och gjorde mitt liv fulländat, för utan henne hade vi nog aldrig vågat oss på att skaffa en hund. Så Molly är PUDELN med stort P för mig!!!

 

På bilden nedan så ser ni Molly och så Cesar som skäller i bakgrunden...hahhah.

 

Vi kom i kontakt med en kennel strax innan Umeå som hade en liten pudelkille på 3 månader som de skulle sälja. De hade tänkt behålla honom i sin kennel, men genom att han bara blev toy (som inte fanns på den tiden), så fick vi istället köpa honom. Han var silvergrå till färgen och helt underbar.

 

Cesar var den absolut perfekta första hunden. Han var supercool, lugn, orädd, tuff och han var nästan alltid lös. Andra hundar respekterade honom som den som bestämde, trots sina få centimeter över marknivån. Den enda nackdelen med honom var förstås han gälla skall...det var likom pipigt. Jag och Cesar gjorde allt tillsammans.....han var med mig jämt. Han var mitt liv......och jag hade önskat mig en hund i så många, många år.

 

Genom att ingen av oss hade en aning om hur man skulle ta hand om en pudelpäls och absolut inte kunna klippa honom.....så åkte vi till kenneln (Domestic), och fick honom klippt. Jag började så smått att träna mer och mer på honom....med enbart sax. Jag till om med klippte honom i ansiktet med en sax.....men, det gick det med. Nöden har ju liksom ingen lag....och det var ju också en himla tur att han var så medgörlig. Jag kan än idag inte förstå varför inte vi köpte oss en egen rakapparat.....

 

Tyvärr så fanns ju inte varken digetalkamera eller datorer på den tiden, så det är inte så många bilder som finns på honom...inga riktigt skarpa i allafall. Men, en sak som är säker.....Cesar var fin han!