}

31 augusti 2016

Skotträdd hund!

Änglahundar

 
Nu är det dags igen....älgjakten! På skjutbanan (4-5 kilometer från oss - fågelvägen) håller jägarna på för fullt just nu att skjuta in sina vapen iför den stundande älgjakten.
 
Royce LIDER! Stackars lilla vovve - det väsrta är att han blir mer och mer rädd ju äldre han blir, varför är det så? Han skakar, flåsar, försöker gömma sig och springer precis framför mina fötter hela tiden. Varken jag eller Kuro reagerar alls på skotten - varför ser han inte att vi inte är rädda? Det är absolut inte alls roligt att han en hund som är rädd för skott - jag känner mig så maktlös. Skulle de hjälpa honom att åka upp på skjutbanan och vara där en hel dag? Nä....vill inte utsätta honom för det, han är ju trots allt 12 år gammal. Det hördes rätt bra skotten idag, vinden ligger på från det hållet....suck! Stackars liten....lider med dig!
 
Åh, vad jag önskar från hela mitt hjärta att man skulle kunna tala om för honom att det inte är något farligt - att jag aldrig skulle utsätta dig för någon som helst fara....
 
 
Hittade en artikel på Agria som det står: Träna bort ljudrädsla hos hund.....det är precis vad Royce är - rädd för ljud av alla de olika slag. Men allt detta har hänt när han blivit äldre, han var inte alls rädd för något speciellt när han var yngre. Jag kan för allt i välrden inte heller komma på någon specifik stund när jag vet han blev extra rädd för något heller....suck! Nu ska vi se vad de säger...
 
"Om hunden blir rädd för olika sorters ljud, som till exempel smällare, raketer, åska, skott, rullskridskor, kan det bero på att hunden ärvt ljudrädslan av sina föräldrar. Det kan också ha varit en chockartad upplevelse, till exempel att den blivit skrämd av en smällare eller ett fyrverkeri som gjort den rädd för ljud. Jag vet inte alls något om Royces föräldrar var skotträdda, men en chockartat upplevelse har han INTE varit med om, det är jag helt säker på. 

Rädsla för ljud kan också bero på att hunden har ont i örat på grund av öroninflammation, skräp mot trumhinna eller spräckt trumhinna. Har du en ljudrädd hund kan det alltså vara bra att låta en veterinär undersöka öronen och hörselgångarna innan ni börjar träna. Öronen har jag faktiskt inte kollat upp, han har ingen öroninflammation i allafall (fina ljusa öronlappar och luktar inte illa), spräckt trumhinna - kan de ha det utan att visa på obehag i örat? Kanske måste kolla upp detta.

Börjar du träna ljudlekar med din valp kan du kan förebygga ljudrädsla. Har du en vuxen hund som får panik av vissa ljud ska du kontakta en hundkurator eller psykolog innan ni börjar träna.Jag har aldrig haft en skotträdd hund förut, men nästa hund ska redan som valp tränas på ljud av alla olika de slag. Men, samtidigt så tycker jag att det låter lite nu och då här hemma också. Det hammras, sågas, man tappar saker i golvet, gräsklipparen m.m. Men, Kuro är inte alls rädd för ljud (förutom åskan då).

Under ljudlekarna är det okej om hunden reagerar för ljuden, men den ska inte bli rädd. Om hunden ”blockeras” förvärras rädslan" Hur i hela friden ska man göra detta? De ska inte bli rädda....det är ju precis vad han blir...rädd. Om han blockeras så förvärras rädslan...jisses alltså...pust! Det gäller att gå fram försiktigt...

 

Kastrulleken - locka hunden med en godis till kastrullen som du har på golvet (kan jag tänka mig), låt det skramla. Det enda jag kan säga är....Royce skulle utan problem välja bort den godisen och det skramlar....utan problem. Detta skulle ALDRIG funka på honom....kanske om man stoppat ner en löptik i kastrullen innan han blev kastrerad...då kasnke han skulle gått fram till det som skramlar....kanske!
 
Skott på band - det funkar INTE heller. De bryr sig inte alls om detta...han vet nog att det inte är på riktigt skulle jag tro. Detta har testas ett otal gånger...ingen som helst reaktion.
 
Det värsta är att jag tror han förknippar detta obehag med där vi bor - han reagerar inte alls lika starkt på ljud när vi är någon annan stans....vi kan ju inte flytta på grund av honom heller...eller?  Det jobbiga är att han är rädd för att gå ut långt efter de slutat skjuta - inte timmar utan veckor efteråt. Än fast det inte låter alls ute....vad göra i en sådan situation?
 
HJÄLP!!!!
 
Tacksamhetsdagboken:
  • Tacksam att Kuro inte är skotträdd
  • Är glad att Royce inte är rädd inomhus
  • Är glad att älgjakten drar igång nästa vecka - då skjuter de inte på skjutbanan så ofta
 
Spara
Spara
Spara
Spara
 
Så underbart härligt dte var ute idag. Vi har 14 grader varmt och det blåser på rätt bra. Sommarens blommor hänger kvar och stretar mot årstiderna - hösten kommer med raska steg. Det känns underbart att få se dessa tappra små blommor, som små färgklickar i naturen.
 
Plommonträderts grenar böjer sig för tyngden av all frukt. Är rädd att grenarna ska gå av till slut....
 
 
 
Förra veckan så fick jag hem tumskydden som jag fick lova att beställa själv (de sålde inte dessa på sjukhuset). Jag hade fått ett telefonnummer till hon som hjälp mig på handrehabiliteringen - ringde och ringde, lämnade meddelanden så jag blev blå. Men, idag så ringde hon tillbaka - jag ska dit på fredag klockan 13:00 och forma dem efter mina tummar/hand. Jag har så ont igen nu i tummen så det är hemskt + att nu har pek och långfingret börjat domna bort ibland....suck! Vill INTE ha en kortisonspruta igen - det gjorde så förbannat ont! Undra varför fingrarna börjat domna bort? Inte roligt alls vill jag lova.....suck!
 
 
 
Tacksamhetsdagboken:
  • Är så tacksam att sommaren hänger kvar
  • Är så tacksam över solens värmande strålar
  • Är så glad och tacksam över att jag ska få fixa till tummskydden...
 
 
(13 tim 15 min)
 
Femårige Jacob och hans mamma är på väg hemåt en mörk och blöt novemberkväll. De har bara en kort bit kvar att gå när han plötsligt slöpper tag om hennes hand och springer ut i gatan. Samtidigt kommer en bil körande i rasande fart och Jacob hinner inte undan. Föraren smiter och kvar på gatan ligger den döde pojken. Över honom hukar sig hans svårt chockade mamma. Hela hennes liv har krossats i ett ögonblick. Fallet hamnar på polisinspektör Ray Stevens bord. Han har inga ledtrådar men är fast besluten att hitta den skyldige, och är beredd att riskera allt för att skipa rättvisa åt en kvinna som drabbats av varje förälders mardröm.
 
För Jenna är det omöjligt att leva i hemstaden Bristol, hennes liv är ödelagt. Det enda hon vill är att lämna allt bakom sig och börja om på nytt. Jenna flyttar till en liten by i Wales. Hon försöker desperat glömma sitt förflutna men jagas av fasansfulla minnen. Byns invånare undrar förstås vem hon är och varför hon sökt sig just dit. Men Jenna håller alla på avstånd, släpper ingen in på livet. Medan polisen arbetar börjar Jenna långsamt tro på en framtid. Men är det alls möjligt att lämna ett liv för ett helt annat?
 
Det förflutna kommer obönhörligt ifatt henne och dess konsekvenser är förödande.
 
Denna bok får en 4:a av mig! Så spännande och tvära kast mellan Jennas liv och polisen som försöker hitta den person som dödade den lilla pojken Jacob....där föraren smet från platsen.
 
Det är som om boken berättar om två paralella liv samtidigt som på ett kusligt sätt binds samman i slutet av boken. Man kastas från den ena till den andra på ett härligt/kusligt sätt och man får fram en allt tydligare bild av Jenna - en kvinna som varit/är utsatt för hustrumisshandel av sin hemska man Ian.
 
Läs den....