}
Jag vet inte alls vart jag ska börja.....är så fruktansvärt ledsen och hjärtat är på väg att gå i tusen bitar!
 
Kuro har varit hängig en tid och haft väldigt torr nos, än vad vi fått av veterinären att smörja hans nos med så har det inte försvunnit. Nu på slutet - de senaste två veckorna så har han till och med haft snor rinnande ur sin nos. Det har varit både hårda kusar och rinnande och han har varit väldigt öm om nosen också. När Jocke varit ute på promenad med honom - redan i maj månad tyckte han att han inte riktigt ville hänga med som vanligt.  Det sista som fick mig att ringa till veterinären igen igår, var att han gnäller som bara den när han försöker gäspa eller gapa stort. Sagt och gjort fick en tid idag klockan 14:00 på Reginas Veterinärklinik.
 
Min pappa och mamma var hundvakt åt lilla Maya medan jag skulle åka, men min pappa sa att han absolut ville följa med oss....och det var en sådan tur.
 
Jag var helt SÄKER på att han fått problem med någon tand inne i käken, men Regina såg och kände ganska snabbt att detta var något helt annat det rörde sig om....hon var 99,9% säker på att det var en TUMÖR som satt i hjärnan bakom hans ögon. TUMÖR.... snacka om en knytnävsslag i min redan onda mage! Fattar ni hur otroligt jobbigt det är att åka dit i tron att de skulle dra en tand och sedan åka hem med ett tomt koppel?
 
Veterinären sa att hon kunde ge honom en dunderkur med kortison, men att hon inte trodde de skulle göra någon skillnad...med risken att han blir fort sämre under helgen. Jag vill ju inte att han ska lida....min älskade vän!
 
Ringde Jocke och berättade medan tårarna sprutade nerför mina kinder och sedan för min pappa som satt och väntade i min bil. Pappa följde med mig in när jag tog beslutet att han skulle få somna in där och då. Fy fan, vad detta är hemskt....att lämna sin älskade hund på detta sätt! Det västa är att bara för några dagar drömde jag att vi måste ta bort Kuro för att han var sjuk och att jag gick en promenad själv med honom igår - en grej som jag inte gjort på flera månader nu. Har allt en mening? Nä....att Kuro skulle dö kan INTE ha någon som helst mening!
 
Jag är fortfarande i chock!
 
 
Nä, nu rinner tårarna igen! De verkar aldrig ta slut....lilla Mayas päls är dyblöt av alla mina tårar!
 
Jag som BARA skulle få en tid för att dra en tand på honom....en tand.....inte en tumör! Är så chockad av detta besked och nu sitter jag ocg funderar på om jag verkligen gjorde det rätta för honom....tänk om det inte var en tumör? För att få reda på det så skulle jag måsta åka till Sundsvall eller Östersund som hade en sådan röntgenapparat som behövdes. Hur kan jag boka tid åt honom till veckan när han skriker av att bara öppna sin mun? Är i toatl chock fortfarande...kommer nog ta ett bra tag innan detta hemska sjunker in.
 
KURO FINNS INTE MER! KURO FINNS INTE MER! KURO FINNS INTE MER! Min galna, roliga, påhittiga, som fick mig att skratta varje dag, hans lekar ute på gården, hans busiga ögon, hans huvud i mitt knä - HAN finns inte mer!
 
Gaaaahhhhh.....jag orkar inte mer! Hur mycket ska en männsika tåla? Först var det Royce i slutet av april som fick somna in, sedan min mage + operation och nu Kuro på det! JAG orkar bara inte mer nu!
 
Vi började dagen med att gå ner i klipprummet för att raka alla hennes små söta tassar. Jag skulle verkligen behöva en ny rakapparat till dessa små tassar. Är det någon som har ett bra tips på rakapparat till en liten pudel? Hon var som vanligt duktig, men hon tyckte mindre om att bli rakad på baktassarna än framtassarna. Men, nu är det gjort i allafall....jo, klippte lite till på hennes kropp också.
 
 
Efter turen ner till klipprummet så blev hon så trött....en liten sovstund och lite bus i soffan är ju aldrig fel. Jag passade på att vila jag med....
 
 
Efter sovstunden så gick vi ut på en liten promenad för att träna lite koppelvana med lilla damen. Kuro följde naturligtvis med han också. Är så mäkta stolt över henne - detta är bara den tredje gången hon går i koppel. Men, samtidigt så har hon ju Kuro som stöd - eller för henne att följa efter...
 
 
Efter den korta promenaden så fick de busa på gården en stund. Maya hon springer, springer och springer. Kuro undrar om det är något allvarligt fel på hennes energi....han tittade på henne som om hon vore knäpp...hahah.
 
 
Efter middagen och en liten sovstund för Maya så gick vi ut på gården och började sätta upp kompostgallren längs efter granhäcken. Idag har vi ett nät som har gått sönder på flera ställen...så de nya gallren är ett måste om vi ska våga ha lilla Maya ute springandes lös på gården. Nu har vi sten koll på vart hon springer och motar bort henne från häcken...så gott det går. Tur vi har en stor tomt för henne och Kuro att springa på! Hon verkar verkligen behöva få springa och sträcka ut sin lilla kropp...
 
 
Spara
Varit till Reginas igen med Kuros torra nos - denna gång trodde veterinären att han kan ha en autoimmun sjukdom som gör detta med hans nos. Hon sa att han stött på enstaka storpudlar med detta problem, men oftast så sitter den torra nosen på labradorer och andra retrivers.
 
Hon kollade hans temp, lungor, tassar och tog ett blodprov och allt kom tillbaka helt ok....oj, så skönt! Men, hon skulle skriva ut en salva till honom som vi ska smörja på hans nos....kanske för resten av hans liv. Vi ska i allafall börja med denna salva (som Jocke hämtar ut i morgon på hans lunch) tills hans nos ser ut som en riktig nos igen och sedan kanske bara behöva smörja en gång om dagen. Hoppas nu det är detta som är problemet och det var också skönt att höra att det inte alls smittar.
 
Jahapp....då var man lite fattigare igen då! Köpte även ett tuggben till Kuro och ett nytt halsband till Maya....det som följde med från uppfödaren hade ingen krok att fästa kopplet i...
 
 
Det som är knepigt är att han blev bättre på nosen förra sommaren när vi var ute med husbilen. Regina berättade då att hon hade en ägare som upplevde precis tvärtom med sin hund, att den blev bättre när den var hemma än ute efter vägarna på semester och utställningar. Är det stress? Hmmmm?????