Mat, dressyr och fix i husbilen

Ikväll så står det grillat på menyn - solen strålar ner från en klarblå himmel och det är 21 grader ute klockan 18:00. Det är precis detta väder som vi nu vill ha hela sommaren....hmmm....men, det kan få regna någon gång på natten förstås! En sak som är säker.....grillat är så gott!
 
 
Dressyr med Maya - allt för en godis! Jisses vad denna dam är tokig i godis och hon kan nästan göra vad som helst för att få en liten godbit. Jag har diskat ut en gammal snusdosa som jag fyllt med små godisbitar, då är det lätt att ha med sig godis än vart vi är. Hon kan nu sitt och hit....visst är hon duktig! Vi har bara haft henne här i två veckor i morgon och det är som om hon alltid varit här. Hon är verkligen våran duktiga lilla prinsessa! Nästa steg blir ligg och stanna kvar....
 
 
I husbilen har Jocke klippt till halkskydd till lådorna, så att allt stannar på sin plats. Maya var naturligtvis med inne i husbilen. Hon tar verkligen allt med ro och inspekterar först var hon är, sedan lägger hon sig och sover en stund vid mina fötter. Hon är verkligen en tuff liten dam...
 
 

Vilken tur att Maya finns!

Jag ver faktiskt inte hur jag skulle ha klarat mig igår och idag om vi inte hade haft uderbara lilla Maya hemma hos oss. Hon har varit min lilla snuttefilt....min lilla fina flicka. Gråter fortfarande mellan varven, men Maya får mig också att skratta...och det känns så skönt i allt detta tunga!
 
 
Men, gråten sitter inte långt bort...suck! Går in i hallen och ser på den tomma kroken där Kuros & Royces koppel har hängt, nu är det bara Mayas lilla koppel som hänger där.....och så börjar man att gråta igen. När ska det onda ta slut någongång....det känns som om jag inte riktigt sörjt Royce klart än och så Kuro på det! Åh, så han fattas mig....min underbart härliga kille Thomsten´s King of the Night - alias Kuro! Det känns så ofattbart fortfarande.
 
 
Jag har så fruktansvärt dåligt samvete!
 
Jag har ju varit så dålig i min mage de senaste månaderna så Jocke har fått i största del fått ta hand om Kuro. När vi skaffade Maya så var det naturligtvis mycket fokus på henne....så då fick han också vara ensammen. Men, om jag hade VETAT att detta var de sista dagarna/veckorna/månaderna jag hade med honom....om jag bara hade vetat! Ni andra hundägare därute...ta ingeting för givet! Det kan gå chockerande fort....så fort!
 
Krama era älskade hundar en extra gång idag från mig!
 
Spara

Kuro finns inte mer!

Jag vet inte alls vart jag ska börja.....är så fruktansvärt ledsen och hjärtat är på väg att gå i tusen bitar!
 
Kuro har varit hängig en tid och haft väldigt torr nos, än vad vi fått av veterinären att smörja hans nos med så har det inte försvunnit. Nu på slutet - de senaste två veckorna så har han till och med haft snor rinnande ur sin nos. Det har varit både hårda kusar och rinnande och han har varit väldigt öm om nosen också. När Jocke varit ute på promenad med honom - redan i maj månad tyckte han att han inte riktigt ville hänga med som vanligt.  Det sista som fick mig att ringa till veterinären igen igår, var att han gnäller som bara den när han försöker gäspa eller gapa stort. Sagt och gjort fick en tid idag klockan 14:00 på Reginas Veterinärklinik.
 
Min pappa och mamma var hundvakt åt lilla Maya medan jag skulle åka, men min pappa sa att han absolut ville följa med oss....och det var en sådan tur.
 
Jag var helt SÄKER på att han fått problem med någon tand inne i käken, men Regina såg och kände ganska snabbt att detta var något helt annat det rörde sig om....hon var 99,9% säker på att det var en TUMÖR som satt i hjärnan bakom hans ögon. TUMÖR.... snacka om en knytnävsslag i min redan onda mage! Fattar ni hur otroligt jobbigt det är att åka dit i tron att de skulle dra en tand och sedan åka hem med ett tomt koppel?
 
Veterinären sa att hon kunde ge honom en dunderkur med kortison, men att hon inte trodde de skulle göra någon skillnad...med risken att han blir fort sämre under helgen. Jag vill ju inte att han ska lida....min älskade vän!
 
Ringde Jocke och berättade medan tårarna sprutade nerför mina kinder och sedan för min pappa som satt och väntade i min bil. Pappa följde med mig in när jag tog beslutet att han skulle få somna in där och då. Fy fan, vad detta är hemskt....att lämna sin älskade hund på detta sätt! Det västa är att bara för några dagar drömde jag att vi måste ta bort Kuro för att han var sjuk och att jag gick en promenad själv med honom igår - en grej som jag inte gjort på flera månader nu. Har allt en mening? Nä....att Kuro skulle dö kan INTE ha någon som helst mening!
 
Jag är fortfarande i chock!
 
 
Nä, nu rinner tårarna igen! De verkar aldrig ta slut....lilla Mayas päls är dyblöt av alla mina tårar!
 
Jag som BARA skulle få en tid för att dra en tand på honom....en tand.....inte en tumör! Är så chockad av detta besked och nu sitter jag ocg funderar på om jag verkligen gjorde det rätta för honom....tänk om det inte var en tumör? För att få reda på det så skulle jag måsta åka till Sundsvall eller Östersund som hade en sådan röntgenapparat som behövdes. Hur kan jag boka tid åt honom till veckan när han skriker av att bara öppna sin mun? Är i toatl chock fortfarande...kommer nog ta ett bra tag innan detta hemska sjunker in.
 
KURO FINNS INTE MER! KURO FINNS INTE MER! KURO FINNS INTE MER! Min galna, roliga, påhittiga, som fick mig att skratta varje dag, hans lekar ute på gården, hans busiga ögon, hans huvud i mitt knä - HAN finns inte mer!
 
Gaaaahhhhh.....jag orkar inte mer! Hur mycket ska en männsika tåla? Först var det Royce i slutet av april som fick somna in, sedan min mage + operation och nu Kuro på det! JAG orkar bara inte mer nu!