Sorg och åter sorg....
Ännu en gång så har sorgen knackat på vår dörr.....och tyvärr så är det Jocke (och hans familj) som är drabbad denna gång. Tidigt på torsdagsmorgon så dog Jockes mamma......allas våran älskade Karin. Jocke hade redan på onsdags natt sovit över hemma hos dem i Järved och alla hans bröder har också kommit. Det känns så skönt att alla är där tillsammans med henne.....och att de samtidigt är där för deras pappa.
Jag tog ledigt från jobbet och åkte dit så fort jag kunde för att stötta Jocke och hans familj. Men, jag hade inte trott att att minnena från min egen pappas död skulle slå mig så obönhörligt hårt. Alla minnen och känslor jag hade då föll som en slägga över mig......och jag som trodde att jag var ganska ok nu, så lång tid efter hans död (den 5/9-23). Men, man glömmer aldrig......
Jag är bara så ledsen och gråter och gråter.....men, jag gör det hemma tillsammans med hundarna och när jag sitter i bilen. Jag vill inte att de ska behöva ta hand om min sorg samtidigt som de är mitt uppe i deras egen. För deras sorg är just nu avgrunds djup och helt ofattbar......jag vet, för jag har varit där.
Åh, älskade Karin......du har kämpat på så länge. Nä, nu faller tårarna igen......
Jag har suttit och tittat på bilder på Karin som jag fotat genom åren och en bild fick mig att nästan bryta ihop helt framför datorn. Dessa två oerhört älskade människor finns inte mer bland oss och det är så ofattbart svårt att förstå.
Jag kan bara inte fatta att min pappa inte finns bland oss längre och samtidigt så vet jag att precis alla mina känslor som jag kämpat med......kommer nu Jocke (och hans pappa och bröder), att måsta gå igenom. Jag hoppas bara att jag nu kommer att kunna vara ett stöd för honom och hans pappa......
Jag tror att ingen riktigt har fattat att deras mamma och älskade fru inte längre finns bland oss....för det är i ensamheten och tystnaden som allt hinner ikapp en. Så var det iallfall för mig och min mamma och säkert många med oss. Jag kan fortfarande börja gråta om jag hör en viss låt, jag ser en viss bild, ser havet m.m., och då var det ändå nästan 1 1/2 år sedan min pappa gick bort.
Man slutar ardrig att sörja!
Saknar dig Karin.....du underbart fina och snälla människa.