Izabell är här på besök...
ÄNTLIGEN, Äntligen, äntligen har Izabell kommit för att hälsa på oss i ca 14 underbara dagar. Det tog en sådan lång tid att få alla pappren godkända för henne och att få stanna i USA. Jag har inte träffat henne sedan den 2 april 2023, så det är med andra ord lite över 1 år och 5 månader sedan jag fick krama om henne senast. Självklart har vi hållit kontakten under alla dess månader, men att få se henne på riktigt, det slår allt. Jag har tagit ledigt från jobbet den 4,5 och 6/9 + 9,10/9 samt den 17/9 (när hon åker hem till Kris igen).
Jocke tog ledigt från jobbet halva dagen den 4 september, så han körde sin bil till Umeå Flygplats. Mitt lokalsinne är inte som det ska vara, så det kändes så skönt att han följde med.
Åh.....nu kommer min lilla "bebis" inflygandes! Som jag har längtat och det riktigt känns i hela kroppen....ren och skär lycka! Det blev såklart ett kramkalas när hon kom och det var så svårt att hålla tårarna tillbaka....både för mig och henne. Men, hon var så trött.....hon har ju varit på resande fot i många, många timmar och har inte kunnat somna på planet från USA. Vi åkte raka vägen hem......så att hon skulle få vila en stund.
Men, innan hon gick och la sig för att vila någon timma så visade hon oss vad hon hade med sig i resväskan. Hahahhahah, det var godsaker och åter godsaker + några souvernier från Maryland. Jocke fick också en whiskey som enbart gick att köpa från destilleriet i Baltimore.
På kvällen åkte vi och handlade på Ica och till allas vår förvåning så träffade vi på henens pappa där. Vilken lyckoträff....hahhaha och så otroligt otippat. När vi kom hem igen så blev det mys i soffan främför tv:en en stund.....åh, att bara kunna höra hennes röst live och kunna röra vid henne. Magi.....och jag är så glad just nu!
5 september
Idag har vi inte gjort så himla mycket.....för Izabell hade en date med en frissa vid 14:00 tiden. Innan jag skjutsade henne in till stan så passade vi på att åka och hälsa på min mamma. Där blev det också kramkalas med en hel del tårar.....åh, så vi alla har saknat henne.
Idag, den 6:e september är det precis 1 år sedan min pappa dog. Izabell har ju kunnat vara hemma på hela denna tid pga att hennes greencard måste bli godkänd. Om hon hade lämnat USA, ja...då hade hela denna långa procedur börjat om igen. Så den var en hel del känslor när jag, Izabell, min mamma och Johanna besökte hans grav idag.
Pappa du fattas oss och det är så svårt att förstå att vi inte kan prata och skratta med dig längre. Detta år har gått så otroligt fort.....än fast det kändes som om du lämnade oss alldeles nyss.
Efter besöket vid pappas grav så åkte v i fyra in på stan för att gå och fika tillsammans. Det blev på UH, så att Izabell skulle få se hur fint det blivit nu efter branden.
Efter vi varit på stan så åkte vi alla hem till mamma i Järved, för hon ska nämligen bjuda oss på mat. Vi satt och surrade och hjälpte henne med att duka innan resten av gängen kommer (Mats, Monika och Niklas). Jocke kunde tyvärr inte vara med för han har åkte på en kraftig förkylning.....stackarn.
Vi hann både med mat, fika mammas goda tårta, se på bilder som Izabell tagit i USA där hon nu bor och gå en promenad med hundarna. Solen skiner och det är så otroligt varmt ute.....vi har fått in en riktig värmebölja över vårt avlånga land. Kira somnade i mammas famn.....hahhaha, medan vi satt och såg på alla Izabells bilder på tv.en.
De (Izabell och Kris) har "nästan" bestämt sig för en lägenhet i Cambridge Court som ligger i White Marsh Maryland. Det som är så roligt med att de nu ska (eventuellt) flytta till en egen lägenhet är att då kan vi åka och hälsa på henne. Jag frågade min mamma om hon trodde att hon skulle orka med en så lång flygresa och det nappade hon på direkt + att Johanna också vill följa med. Så vi har nu spånat och kommt fram till ett datum som passar oss alla.....den 2 juli 2025. Nu har vi alla något att se fram emot + att vi hinner fixa allt som behöver fixas i lugn och ro. Det är ju trots allt 10 månader tills dess...och jag hoppas att dessa månader kommer att gå snabbt. Längtar redan!
Jo, jusst det ja......ett "sällsynt" foto på mig och min älskade dotter.
