Alla djurhelgons dag
Idag är det inte bara kanelbullens dag.....utan även alla djurhelgons dag!
Fonus har infört denna dag, ALLA DJURHELGONS DAG,.....för att uppmärksamma sorgen och saknaden av ett kärt husdjur som gått bort. Än så länge är denna dag inte upptagen i almanackan, som tex kanelbullens dag....men de (Fonus) hoppas att denna dag skall få den status den förtjänar. Detta är det andra året som denna dag uppmärksammas.....
Brukshunden skriver bland annat att Fonus gjort en undersökning att 8 av 10 svenskar har förlorat ett kärt husdjur någongång i sitt liv. Sorgen av att förlora ett husdjur kan på många sätt kännas lika påtagligt som om man förlorar en släkting. Det kan jag verkligen skriva under på.....den sorgen är obeskrivligt stark och saknaden är enorm.
Detta är som sagt det andra året som Fonus anordnar en ljuscermoni i Stockholm, som även låter sörjande hussar och mattar träffas, sörja tillsammans, prata och tända ett ljus. Jag som bor långt, långt från huvudstaden för tända ett eget ljus här hemma för de älskade djuren som fattas mig. Men, vilken otroligt fin gest av Fonus....som verkligen uppsärksammar kärleken och sorgen efter ett älskat husdjur.
Jag saknar mina hundar som vandrat vidare utan mig.....så otroligt mycket. Den sorgen finns fortfarande kvar som en liten tagg i hjärtat.
Min allra första egna hund....King. Han tänker jag på fortfarande.....och det är ändå över 20 år sedan han gick bort, 12 år gammal. Han var en på miljonen......en helt underbar hund på alla sätt och vis. Han var så vacker (vann en massa rosetter på utställningar), han var genomsnäll, han var lugn, han var lydig och alldeles, alldeles underbar. Att han även var min första alldeles egna hund gör ju att minnet av honom är så mycket starkare, än de hundar vi hade när jag bodde hemma hos mina föräldrar.
När King var 7 år gammal kom lilla Pepper in i våra liv.....som en liten virvelvind. Han var motsattsen till King.....hahha. Full fart, bestämd och envis. Han fanns i våra liv bara några år (tyvärr), för han mådde så dåligt över att bo i en lägenhet när jag och Izabells pappa gick skilda vägar. Men, mina föräldrar ville så gärna ta hand om honom, för de hade just då ingen hund. Där blev han bortskämd och så älskad, ända fram tills hans död. Men, genom att vi träffades i stort sett varje dag och jag fick ta hand om honom många gånger, så kändes ändå beslutet att låta honom flytta helt ok. Allt för att han skulle må bra.....
När King dog var jag otröstlig.....jag var som en halv människa.....länge. Jag började plugga och ekonomin var inte den bästa.....men då dök det lilla svarta laktitstrollet Royce upp i våra liv. Han var en blandras....en trevägskorsning mellan pudel, lhasa apso och bichon frisé. Han var helt svart, förutom en vit strimma på bröstet.....och charmig som bara den. Han var väldigt speciell.....och han var en sådan hund som gav energi. När han var nära så blev man alldeles lugn inombord.....han var liksom en helare.
Kuro.....den underbara, klantiga, klumpiga och roliga storpudel.....han saknar jag fortfarande så att det gör ont i hjärtat. Han är den sista hunden jag förlorat alldeles för tidigt (10 år bara)....och ja, det gör fortfarande ont. Kuro var en alldeles underbar hund på alla sätt och vis....och han var omtyckt utav alla han stötte på. Det var även hans som jag för första gången klippte i en "pony cut" på och den frisyren fick han ha in i det sista. Det som är lite roligt är att Kira påminner så mycket om Kuro....de har ju för sjutton nästan samma namn.
Så nu tänder jag ett ljus för alla djuren jag haft genom åren och allra mest mina hundar och skänker dem alla en extra tanke.....dagen till ära.
