Doggarnas blogg - Nu finns inte Royce mer...

Nu finns inte Royce mer...

Nu har dagen kommit då Royce ska få somna in. Jag vet inte hur mycket jag gråtit idag.....är helt tom inombords på känslor just nu! Jag vill bara krypa ner under täcket och inte tänka på någonting alls....att det ska vara så otroligt jobbigt att bestämma sig för att säg hej då till sin bästa vän!

Här ligger han helt oventandes att om vad som kommer att hända idag.....jag har gråtit floder hela förmiddagen. Varje gång jag ser på honom eller någon av hans favoritleksak så kommer tårarna!

Så fruktansvärt bisarr hela situationen är.....så bisarrt och overkligt på samma gång. Vill bara ta honom och springa åt andra hållet....men, måste hela tiden intala mig själv att detta är det bästa för honom. Allt för honom! Är så ofantligt tacksam att Jocke kom och hämtade oss...vet inte om jag skulle klara av att köra bilen, ser knappt någonting alls för alla tårarna. Men, Jocke har det inte lätt han heller....vi satt båda och grät i bilen på väg till Reginas.

Han fick först en lugnande spruta utomhus....och sedan gick vi in i den lilla röda stugan. Efter ett litet tag kom veterinären in och satte in en kanyl i hans ben....och till slut somnade han med huvudet i mitt knä, medan jag klappade honom hela tiden. Ingen smärta mer.....ingen smärta mer! Vi satt och grinade tillsammans och hade honom emellan oss i soffan....fy fan vad detta är jobbigt! Varför utsätter man sig för detta?

Många tankar snurrar runt i huvudet just nu....många, många tankar som far runt som en virvelstorm inne i hjärnan. Har jag verkligen gjort det rätta? Kunde han ha fått leva lite längre? Men, samtidigt så VET jag att han hade så fruktansvärt ont.....och att vi gjort det rätta för honom!

Nu får han springa och ha det skönt på gröna ängar tillsammans med de andra hundarna vi haft som gått över regnbågsbron....och slippa ha ont längre - min älskade Royce. Du kommer aldrig att bli glömd, du har förevigt en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Sitter och tårarna droppar samtidigt, men måste få ur mig min sorg på något sätt....skriva är en del av mitt helande, att få ner det jag känner i text! Jag kommer ihåg den dag jag såg dig för första gången...du var en liten svart klump som var så tjock om magen att du inte kunde vända dig - då var du bara 3 veckor gammal. Du har haft ett härligt liv och ett långt liv - du skulle ha fyllt hela 13 år den 1 maj. Jag stitter och tänker tillbaka på alla hyss du haft för dig, ditt skuttande med bakbenen och att du alltid måste bära på någonting när vi kommer hem m.m.. Jag kommer att sakna att ha dig bredvid mig i soffan på kvällarna, åh, så jag kommer att sakna det. Du var som helaing för mig, allt blev lugnt, tryggt och varmt när jag fick ha dig vid min sida....min älskade Royce. Det har nu bara gått tre timmar sedan du somnade in....ofattbara tre timmar som du inte funnits vid min sida! Åh.....vad jag är ledsen....så otroligt ledsen. Är så glad att Kuro fortfarande finns kvar hos mig, han har fått tröstat och stöttat mig under dessa timmar.

Älskade vovve...vila i frid!

Men, ack så det gör ont att säga hejdå till sin bästa vän....att se honom ligga alldeles stilla. Det var så otroligt jobbigt och tufft när veterinären sa att nu slår inte hans hjärta mer....nu har han sprungit iväg till en bättre plats där han slipper ha ont. Då tokbölade jag....jag vrålade kändes det som! Just nu i skrivande stund så tror jag att jag inte riktigt jag ännu har fattat vad som hänt....just nu känns det så overkligt och att de ska ringa när som helst och säga att jag får komma och hämta honom....som om han varit inne på någon operation! Inte gör det saken bättre heller när jag är så försvagad som jag redan är genom mitt magproblem - det var så svårt och jag var så rädd att jag skulle måsta kliva upp och lämna honom för att springa på toaletten, men tack och lov så behövdes det inte...tack gode gud för detta!

Royce du fattas mig!

Jag står vid din sida.

Jag stod vid din säng igår kväll, jag ville vara dig nära.

Jag såg hur du grät, du kunde inte sova, min kära.

Jag gnydde mjukt när dina tårar rullade ner:

”Det är jag, jag är här, även om du mig inte ser”.

Jag var med vid din frukost idag, du åt en smörgås med pastej.

Du tänkte på alla de gånger du sträckte dig ned till mig.

Jag var med dig i affären idag, dina armar blev trötta.

Jag längtade efter att bära nånting, jag ville så gärna stötta.

Jag var med dig vid min grav idag, du har prytt den med fjärilar.

Jag vill att du ska veta, att det inte är där jag vilar.

Jag följde med dig tillbaka till ditt hus, du letade efter nyckeln ett tag.

Jag la försiktigt min tass på dig, jag log och sa ”det är jag”.

Du såg så trött ut, du suckade och satte dig ned med lite besvär.

Jag ansträngde mig så att du skulle veta, att jag var där:

”Jag är dig nära varje dag, och kan säga helt säkert att jag aldrig försvann.”

Du satt där så tyst, så log du och jag tror du hörde mig minsann…

Dagen har gått mot sitt slut och jag ser dig gäspa matt.

Jag ler och säger ”sov gott, vi ses i morgon, natti-natt”.

Och när tiden kommer för dig att lämna detta liv,

springer jag över regnbågens bro med stora kliv.

Det finns så många saker jag vill visa dig.

Ha tålamod, fullfölj din resa, kom sen hem till mig.