Freja: sagan om Valhalla, Idun och Saga från Valhalla - Johanne Hildeörnandt
(13 tim 30 min)
Kriget närmar sig Vanaheim. Gårdar bränns och plundras av asar som trängt in i landet österifrån. Prästinnan Freja reser till fienden i ett sista försök att mäkla fred. Men mötet med hövdingasonen Tor förändrar allt. För en mer förbjuden kärlek har aldrig funnits.
Freja - Sagan om Valhalla är en andlöst spännande berättelse fylld av lidelse och magi. Johanne Hildebrandt använder sig skickligt av våra fornnordiska myter bär hon berättar om människorna som blev våra gudar och gudinnor: Freja, Tor, Oden, Loke och de andra. Följ med tillbaka till bronsåldern, Sverige för 2700 år sedan, till en värld fylld av bortglömda drottningar. legender och hjältinnor.
Riktigt intressant att förflytta sig tillbaka till bronsåldern och få vara med om deras liv och legender. Freja är en prästinna i Vanaheim och där hyllas kvinnorna - de är ledare, drottningar och prästinnor. De står högt över mannen. Men, på Idunvallen där Tor kommer ifrån är det helt tvärtom - där råder mannen i allt.
Freja säger: Hur kunde kvinnorna tillåta detta - att springa runt som tjänarinnor till männen. Förstod dom inte att det var en skymf mot gudinnan att inte helga livbärerskorna . Männen var till för att arbeta, de var därför de fötts med starka armar och ben. Deras livskraft var stark och skulle skänkas till kvinnorna.
Intressant teori som jag till 100 % tror stämmer ;) Boken får en 4:a av mig.
Den är otroligt sexuell - fast för dessa människor var detta ett helt normalt sätt. De bolar som de nu säger, kors och tvärs. Det var ett sätt att hedra gudinnan och i Odens välde så kunde männen ta sig många fruar. Om man bara tar ett exempel från Odens tro så är det mannen som namnger barnen, genom att doppa den nyfödda tre gånger på deras stake.....jisses :).
Boken handlar om Freja och hennes liv och hur hon trotsar gudinnan genom att rymma med Tor. Hur de är förälskade i varandra och deras "stammar" upplever detta svek. Frejas mamma - drottningen i Vanaheim hade gett Freja som brud till Oden som fredsgåva.
När översteprästinnan dör så var det meningen att hon skulle axla den rollen, men istället så tog Snotra den rollen. Snotra visste att Freja var starkare än henne så därför gjorde hon allt för att förstöra för Freja - och hon lyckades.....nästan.
Boken är utgiven 2002
(15 tim 59 min)
Sagan om prästinnan Frejas liv fortsätter. Hon valde att inte återvända till Vanaheim där hon växt upp. Och när hennes livs kärlek, Tor, svek henne, lämnade hon honom för att istället tjäna gudinnan.
Tor seglar med den svårt sjuke Frej till Alfheim. Alvaprästen har fått svartsoten som plågar både asar och vaner. Måhända finns det råd och hjälp hos drottning Alfhild. I Alfheim rår även Freja - häxan som han inte sett sedan hon lämnade honom utan ett ord för femton år sedan. Det är inte ett möte som Tor ser rem emot.
Han är plågad och bekymrad. Asarna har utkämpat hårda strider de senaste somrarna, Tors far Oden, seglar iväg för att förhandla med kung Gorm om fred, men han har inte återvänt. Likväl måst Tor, asarnas stora hjälte, försöka få Freja att hjälpa honom. Bara hon har kraft att driva bort farsoten.
Men Freja är förändrad. Hennes makt har växt sig så stark att hon själv ser sig som en gudinna. Att träffa Tor väcker dock många dolda känslor. Freja vägrar hjälpa Asarna. Hon tänker stanna hos Alfhild som hon bistått under alla år. Här lever Freja med sona prästinnor och son dotter Idun. Men när en båt kommer från Vanaheim och kallar henne hem tvekar hon inte. Svartsoten hotar att utplåna människorna på ön. Frejas syster, har tagit makten sedan översteprästinnan Snotra vägrat hjälpa de sjuka, behöver henne. Freja måste hem och rädda sitt folk. Men hennes högmod gör att mångudinnan vänder Freja ryggen mitt under ett blot. Och Idun lockas att överge sin mor. Freja står maktlös.
Utan mångudinnans makt kan hon inte bota svartsoten. I sin svåraste stund får hon hjälp från underjorden. Dödsgudinnan Hel gör henne till sin. Freja får ett uppdrag, att finna Bringisgamen. Bara detta legendomspunna smycke från forntiden kan ge Freja kraft att bekämpa svartsoten och den kvinna som sänt denna förbannelse över asar och vaner: häxan vid kung Gorms sida. Freja vet inte var hon ska söka. Det enda hon vet är att utan Bringisgamen går både asar och vaner under.
Idun är den anda delen i Johanne Hildebrantdts mäktiga bronsålderstriologi. Det är en andlöst spännande roman om kärlek, maktkamp och syterskap. Om urtida magi och gudar som tampas med samma saker som vi gör idag: svek, ilska, lögner, lust och längtan.
Idun är en skrämd liten flicka som alla kör med. Freja hennes mor bryr sig inte alls om henne - hon har fullt upp med att vara prästinna över Alfheim. En dag så kommer Tor till Alfheim och där får de reda på att hon är hans dotter - genom detta så lockar de henne att följa hem till deras "by" Idunvallen. Genom detta så tror Tor att Freja måste komma till deras undsättning - att hjälpa dem med svartsoten som härjar där.
Denna bok får en 4:a av mig. Tycker detta är så intressant att läsa - allt om gudar och gudinnor, deras tro och seder.
Efterord av författaren själv:
(fritt översatt av mig och jag har tagit med de delar jag tycker är extra intressanta)
"Handlingen i denna bok är påhittad, men utspelar sig på en verklig plats. Bokens Alfheim ligger i Håga utanför Uppsala. Under bronsåldern var detta knutpunkten och ett religiöst centrum. Där finns en stor gravhög och två dödshus. Det är en besynnerlig och andlig känsla att gå genom lunden där dödshusen ligger. Landskapet ser nästan exakt ut nu som då. Klangtenen ligger i skrivande stund kvar på marken, slår man på den så låter det nästan som en kyrkklocka. Några steg längre bort hittades en ung kvinna begravd under en cirkel av röda stenar - i boken är detta självklart Iduns grav.
Jisses, jag vill verkligen åka till Uppsala nu! Jag vill själv se det jag nyss läst om
"Lika spännande är att det var en gudinna som dyrkades i Sverige för drygt 2700 år sedan. Under denna tid har arkeologerna bara hittat kvinnliga saker i offermossarna."
Intressant att veta tycker jag - att Sverige dyrkade gudinnan. Det är en väldans lång tid sedan, men jag tycker det är på tiden att vi tar upp detta igen...eller? ;)
"Synen på döden var helt annorlunda än den vi har idag. För dom var döden bara ett annat tillstånd av livet. Den avlidne var inte alls för evigt borta, hon eller han betedde sig bara annorlunda. För 3100 år sedan började man bränna de dödas kroppar, vilket befriade anden snabbare. Det var viktigt för andarna vaktade förmodligen bygden. De var inte helt igenom goda utan måste kontrolleras. Det var därför man byggde dödshus. Där grävde man ner benen så att inte andarna drällde omkring och plågade folk."
Vad skönt att ha den synen på döden - alltså så var det absolut inget hemskt eller farligt att dö, man levde ju vidare ändå. Ett annat tillstånd av livet - helt ok för mig!
"Man behöver inte längre än till närmsta hällristning för att se att synen på sex skiljer sig en hel del från nutidsmänniskans. Där avbildades mycket välutrustade män som har ihop det med kvinnor eller djur. En mustig historia från vikingatiden som illustrerar synen på sex och fruktbarhet är den om Völsen. En bondmora skar av könsorganet på en slaktad hingst och fyllde den med äpplen och lök. På kvällen samlades gårdsfolket och skickade runt völsen. Männen var de passiva och det var kvinnorna som var de drivande."
Tänkte just på detta: När blev det fult att prata om sex i Sverige? Är inte detta ett av de mest naturliga saker för människan - just fortplantning. Men att männen hade sex med djur.....njaaaa ......det gillar jag verkligen inte. Men att ha sex var absolut inte fult, det var en självklarhet. De pratades öppet om sexualitet och kön. De till och med hedrade könen och uppkomst av liv. Vad hände? Hur kan detta bli fult? Idag är det mest bara hyschpysch om sexualitet. I boken så skildrar författaren ett lesbiskt par - fast de kallas inte "flator" utan "bröstslickare" ;).
"En annan sak som var naturlig för bronsåldersmänniskan var magi eller sejd som de kallades. Allt i naturen var besjälat allt från bäckar till stenar. Att tala med ett träd var inget besynnerligt alls, tvärtom. Träd ansågs vara särskilt heliga. Under vikingatiden ansåg man att universum hölls upp av Yggdrasil (http://sv.wikipedia.org/wiki/Yggdrasil), en helig ask. Vid dess fot satt dom tre nonorna och i deras väv var varje tråd en människan öde. Att tala med andar, beveka vädret eller se in i framtiden var självklart inget konstigt för en prästinna under bronsåldern. Det var oftast kvinnor som sysslade med detta eftersom et ansågs omanligt om en karls sejdade. Prästinnorna eller völvorna var skickliga i läkekonst och hade betydligt större kunskap om naturen än vad vi har idag."
Kan det vara detta som gör att jag avgudar och älskar träd? Jag känner deras makt och storhet ;)
"Hel, dödsgudinnan som härskade över underjorden och som lär ha fått gett namn åt ordet helvete. Idun var ungdomens gudinna och enligt myten så gav hon asarna äpplen som höll dem unga. Gudinnan Giftjun var dom ogifta flickornas beskyddare. Men av alla gudinnor var Freja den mest älskade. Hon var den främste bland vanerna och härskade över fruktbarhet, men också över krig och död."
Har vi några gudinnor idag förutom Madonnan? Jag gillar Freja jag!
Denna bok skrevs 2003
(15 tim 3 min)
Stormar och snöoväder rasar över världen. Solen försvinner, människorna hotas av missväxt och svält. Med alla medel försöker Freja rädda sitt folk, men en oförsonlig fiende nalkas. Snart står hon inför sitt livs svåraste val: Valhallas undergång eller offra det dyrbaraste hon äger - Saga.
Mörkermakterna samlas för att sluta sig om människornas sista utposter och krossa dem. I Alfheim råder missämja. Ända sedan vanheimsborna flydde dit under svartsoten har trätan mellan vaner och alfheimbor förgiftat livet. Mord och mordbrand, kvinna mot kvinna.
Vi får ännu en gång knyta bekantskapen med Freja och Tor. Dessa två människor som blev våra gudar är gamla nu, men minnet av deras starka åtrå lever. Från två världar kom de och i deras möte skapades Idun. Berättelse om dem, som både behöver och stöter bort varandra, får här sin självklara upplösning.
Men, det är Saga, ättling till mäktiga drottningar och översteprästinnor, som står i centrum. Välsignad av gudinnorna är hon bärare av den starka tradition av kvinnor som var bronsåldern. När Vanaheim hemsöks av den stora kölden är det Saga som i Frejas efterföljd bär framtiden i sin famn. Nu är det Saga, Frejas dotterdotter, som håller domarstaven och leder tinget där konflikterna och trätorna skall lösas.
Saga från Valhalla är den fristående, tredje delen i Johanne Hildebrandts succétrilogi om bronsåldern. Här knyts alla trådar i berättelsen om Valhalla samman. Med en driven författares alla magiska verktyg spinner hon en väv av vårt förflutna som det kan ha varit. Ett förflutet där kvinnorna självklart stod i skapelsens mitt. En rik och andlöst spännande berättelse om utåldriga förbannelser, offer, mänsklig svaghet och livslång kärlek. Sverige för 2700 år sedan är en värld av mäktiga prästinnor, obevekliga naturkrafter, magi och ren ondska.
Detta var den sämsta av dessa tre enligt mig, den får bara an svag 3:a.
Visserligen knyts alla trådar samman, men jag tycker att det var långsökt och svårt att förstå. Saga handlade det inte så mycket om tycker jag - i alla fall inte hennes krafter som gudinna. Jag hade väntat mig att det var hon som skulle rädda dem alla, men icke då.
Detta var i alla fall en era där gudarna började dyrkas mer än gudinnorna - synd tycker jag! Saga betyder den berättande och hon talar till sitt folk om Freja och Tor och solgudinnan och hennes nio systrar - bara för att folket inte ska glömma gudinnan.....