Royce
Royce kom in i mitt liv år 2004. Nu har jag två hundar.....Izor och Royce. Izor var 2 år gammal när vi hämtade hem lilla Royce från samma blandraskennel som Izor kommer ifrån.
Jag kommer aldrig att glömma när kvinnan ringde mig medan jag satt på en föreläsning i Härnösand. Min valp var född......jag kommer alltså äntligen att få en hund till i mitt liv. Det blev helt enkelt en liten tjockis, som jag (och Isabell) döpte till Royce. Royce är den svarta valpen på bilden....så himla söt. Royce är en blandning av Pudel, Bichon frisé och Lhasa apso.....för man kan ju bara inte överge pudeln. Jag var förstås lite orolig över att han inte hade så mycket pudel i sig....men, genom att både pudeln och bichon frisén är lite mer allergivänliga än andra raser så vågade jag ändå att chansa. Tack och lov så lyckades det....jag blev aldrig allergisk mot honom.
Royce var en väldigt rolig och rogivande hund. Visst, han var busig som bara den och han skuttade liksom med bakbenen när han lekte. Han gjorde de så ofta att vi till och med kunde lära in ett kommando för detta.....kort och gott "skutt" och då hoppade han till med bakbenen, det var så himla gulligt.
Detta är ju som sagt var den första hunden jag har som inte ser ut som en pudel och jag hade väldiga besvär med att hitta en passande frisyr till honom. Hans kropp var väldigt speciell.....för han hade lhasa apson och bichon friséns kroppsbyggnad och benen från en pudel. Han var alltså stabbig med smala ben.....hahhaha. Den frisyr som jag till slut kom fram till var skägg och rakad kropp, med päls på benen. Hans päls behöver klippas precis som på en pudel.....tack och lov för det. Jag var faktiskt lite orolig om jag skulle klara av honom med tanke på min pälsdjursallergi, men det gick hur bra som helst.
Izor, 5 kilo och Royce det dubbla.
Royce var en väldigt speciell liten herre och han var väldigt omtyckt av de alla som mötte honom. Royce skulle ha kunnat bli världens bästa terapihund, för han sände ut helande kraft på något sätt. Han gav energi på ett sätt som ingen annan hund jag haft har gjort....han var kort och gott magisk.
Den enda stora nackdelen med hon var att han var skotträdd, rädd för raketer/smällare och åskan. Han var såpass rädd för dessa saker att han i stort sett blev okontaktbar. Stackars liten! Han var inte heller så förtjust att vara ensammen hemma, men med åren blev det bättre och bättre.
Royce fick testikelcancer och kastrerades och senare i livet fick han en hemsk artros i sina tassar och bogar. Han kämpade på och vi åkte fram och tillbaka till laserbehandlingar ett otal gånger. Men, han blev aldrig riktigt bra och jag såg på honom hur ont han hade när han skulle kliva upp efter att ha legat still en stund. Han visade aldrig sin smärta utåt....men, när man känner sin hund så väl som jag gjorde...ja, då vet man bara. Royce somnade in när han var 12 år gammal.
