Dimma....
Återigen är jag på väg med hundarna till mina föräldrar.....om man ända hade ett jobb där man kunde ta med sig hundarna. Att bli pensonär är ju också en händelse som jag längtar till, men.....den ligger allt för långt borta än så länge (minst 10 år). Tänk att kunna jobba hemmifrån med något intresssant och roligt.....det hade varit något det. Men, vad det intressanta och roliga är, det har jag inte en aning om....så det ser inte allt för ljust ut på just den fronten.
En avlägsen släkting till min mamma hade hört av sig till henne....och han berättade att han höll på med att skriva en släktbok. Den boken djupdyker han in i båda sina föräldrars anfäder och det visade sig att han också var släkt på något sätt med min mammas biologiska pappa: Gunnar Hållander. Detta är alltså min morfar.....som jag aldrig fått träffa och lära känna medan han levde. Det känns faktiskt väldigt trist....allra helt när den konstnärliga ådran eller genen (kalla den vad ni vill), som verkar följa i både hans barn, barnbarn och barnbarnbarns fotspår. Men, det är väl ändå få förunnat att ändå veta så mycket om en morfar som man aldrig träffat. Men, det mest tragiska i allt detta är att hur en pappa fullkommligt kan strunta i sitt enda barn....det är för mig helt obegripligt.
Nu rullar dimman in över oss igen.....strax efter att solen försvunnit. Dimma, dimma och åter dimma, men det är både trollskt och vackert på en och samma gång. En annan sak är att vägen mellan Järved och Arnäsvall....Överön......är inte så speciellt bra. Det är gropigt mest hela vägen och på vissa ställen är det betydligt värre än andra...jisses!
Tänk om inte dimman hade svept in hela landskapet ikväll.....då hade nog himlen varit helt magiskt rosa/orange.
