Jag heter inte Miriam

(16 tim 35 min)
 
Majgull Andersson tar oss med på en omvälvande resa genom krigets Europa och efterkrigstiden i Sverige. Vi får följa en romsk kvinna som antar namnet Miriam och identiteten av en judinna för att överleva i kvinnolägret Ravensbrück där romer stod allra längst ner i rangordningen bland fångarna.
 
När hon sedan kom till Sverige med de Vita bussarna behåller hon namnet och gör allt för att dölja sitt förflutna. Hennes hem och familj är skött till perfektion, hennes utseende är alltid välordnat och hon är korrekt, lugn och välformulerad i allt hon gör. Men under den perfekta ytan döljer sig den stora hemligheten.
 
"Tårarna stigen i hennes ögon, hon får blinka några gånger för att driva undan den, och orden flyger hastiget genom hennes huvud, de där orden hon inte får säga, de där orden hon inte har sagt en enda gång sedan hon kom till Sverige. Jag heter inte Miriam."
 
När familjen samlas runt Miriams säng för att fira hennes 85-årsdag tror de att hon blivit dement. Varför påstår hon annars att hon inte heter det alla vet att hon faktiskt heter? Sanningen bakom tatueringen på Miriams arm, om hur hon blev Miriam, börjar så sakta komma fram och det är en helt annan berättelse än vad familjen väntar sig. Det är en berättesle om självbedrägeri, skam och utanförskap, om Europas smärtsamma historia, om romers situation och Sverige under efterkrigstiden.
 
Boken får en 5:a av mig!
 
Boken handlar om Miriam....eller Malika som hon egentligen heter. I denna bok får man följa henne från den dag där soldater kommer och tvångdeporterar hela hennes familj...från Tyskland till Polen. Malika är en rom....och romer står ännu lägre i rang än vad judarna gör i dessa koncenrationsläger - av fångarna själva. När de en dag ska förflyttas från Auschwitz till kvinnolägret i Ravensbrück så blev hon påhoppad av andra kvinnor i det rånga tågsutrymmet. När hon visste hur väktarna ser på trasiga kläder så tog hon kläder från en död kvinna - Miriam. Från den dagen så heter hon nu Miriam och är en judinna....
 
Hon berättar om otroliga händelser i dessa läger + experimenten som Dr Mengele gjorde på hennes lillebror Didi. Kriget närmar sig sitt slut och hon och några vänner är en av de sista som kommer  med de vita bussarna som tar dem till Sverige. När hon kommer till Sverige så inser hon snabbt att romerna inte är accpeterade här heller...så, hon fortsätter sitt skådespeleri i form av Miriam.
 
Idag är hon 85-år gammal och i över 70 år har hon mardrömmar om tiden i koncenrationslägren - men, har inte kunnat prata med en enda människa om hennes upplevelser. När hon ligger i sängen på sin födelsedag så säger hon de förlösande orden: Jag heter inte Miriam!
 
Detta är en otroligt stark bok....
 
 
Böcker jag läst | |
Upp