Doggarnas blogg

Dess temperament gör den lämplig som vakthund. Den behöver inte tränas att vakta, men den kräver en mycket kunnig och ansvarsfull ägare. Dessa hundar är inte lämpade för stadslivet och de är oberäkneliga tillsammans med främlingar. Detta är den enda hundras som domare inte rör på hundutställningar, just på grund av rasens medfödda aggressivitet mot främlingar.

Med familjen är de vänliga och tillgivna. Det finns ett brasilianskt ordspråk som lyder "trogen som en fila".

Hanhund      minst 50 kg och mankhöjden 66 - 75 cm

Tik                minst 40 kg och mankhöjden 60 - 70 cm

American Bulldog (amerikansk bulldogg) är en stor hundras av doggtyp. Rasen kommer från USA, mycket tyder dock på att den till stor del härstammar från Old English Bulldog som även gett upphov till engelsk bulldogg.

Rasen är mellan 25 och 60 kg tung och har en mankhöjd på 50 till 71 cm. Rasen utmärker sig med stor variation mellan individer. Rasen delas upp i olika typer där huvudtyperna är Classic type (även kallad "Bully" eller "Johnsson"), Standard type (även kallad "Scott" eller "Performance") och Old Southern White alt. Old English White. En hund med härstamning från både rastyperna "Classic" och "Standard" kallas Hybrid.^[1][2] I utställningsringen bedöms hybrider enligt den standard som hunden följer bäst.

En amerikansk bulldogg är typiskt en glad och livlig hund som dock kan vara både lugn och tillgiven med sin familj. Rasen uppvisar ofta ett utvecklat vaktbeteende. De binder sig starkt till sin familj. Beroende på typ och avelsinriktning har den amerikanska bulldoggen mer eller mindre jakt- och vaktinstinkt. Rasen är generellt bra med barn och har varierande tolerans gentemot andra hundar. Socialisering med andra djur är att tillråda och hundaggression är en ej önskvärd egenskap. Man bör dock utgå ifrån att en amerikansk bulldogghane inte kommer acceptera en ytterligare ranghög hane.

Den amerikanska bulldoggen är traditionellt en arbetande ras (vakt och jakt) med mycket energi.

Hanhund     25 - 60 kg och mankhöjd 50 - 71 cm

BOERBOEL

http://sv.wikipedia.org/wiki/Boerboel

Boerboelns tidiga historia är inte helt klarlagd. Den vanligast förekommande teorin är att nederländska (boer), franska och brittiska bosättares hundar av molossertyp, främst den nu utdöda bullenbijter, med tiden korsades med inhemska afrikanska pariahundar. Namnet tros vara bildat efter boer och afrikaans för bulldogg. En annan teori är att det är en förvanskning av boar hound, då jaktmastiffer i Europa använts till vildsvinsjakt.

Den sydafrikanska rasklubben bildades 1983. De byggde upp rasen genom att inventera rastypiska exemplar på landsbygden. Boerboel är inte erkänd som hundras av den internationella hundorganisationen FCI, däremot av den nationella kennelklubben i hemlandet, Kennel Union of Southern Africa (KUSA), som är medlem i FCI. I Sverige finns två rasklubbar för boerboel, Svenska Boerboelklubben och Svenska Boerboelsällskapet.

Under rasens moderna historia har aveln varit inriktad på att få fram en effektiv vakthund.

 Hanhund     50 - 90 kg och mankhöjd minst 60 cm, ideal 66 cm

Tik               40 - 80 kg och mankhöjd minst 55 cm, ideal 61 cm 

KANGAL

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kangal

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sredneasiatskaja_ovtjarka

Sredneasiatskaja ovtjarka (centralasiatisk herdehund) är en hundras från Centralasien. Den har ett oerhört stort ursprungsområde; från Ryssland i väst över Kazakstan till Mongoliet i öster och Iran i söder. I Turkmenistan är rasen utnämnd till nationellt arv, men det är den ryska kennelklubben Russijskaja Kinologitjeskaja Federatsija (RKF) som har det internationella avelsansvaret för stambok och rasstandard

Tillsammans med tibetansk mastiff tros den stå nära själva ursprunget till hundrastypen molosserhundar, som tros ha uppstått någonstans i just Centralasien. Arbetet med att konsolidera rasen inleddes i dåvarande Sovjetunionen på 1930-talet.

Sredneasiatskaja ovtjarka är en boskapsvaktare och vaktande herdehund som traditionellt vistas tillsammans med tamboskap för att skydda dessa från rovdjursangrepp. Sredneasiatskaja ovtjarka har ett skarpt temperament och är vaksam mot främlingar.

Hanhund   minst 50 kg och mankhöjd minst 70 cm

Tik             minst 40 kg och mankhöjd minst 65 cm

KAUKASISK OVTCHARKA

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kaukasisk_ovcharka

Kavkazskaja ovtjarka (kaukasisk ovtjarka), eller kaukasisk herdehund, är en hundras från Kaukasus mellan Kaspiska havet och Svarta havet i Georgien, Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland (Kabardinien-Balkarien, Dagestan, Kalmuckien och Astrachan oblast). Det är den ryska kennelklubben Russijskaja Kinologitjeskaja Federatsija (RKF) som har det internationella avelsansvaret för stambok och rasstandard.

Kavkazskaja ovtjarka är en boskapsvaktare (bergshund), vaktande herdehund och vakthund av molossertyp. Rasen kallas ibland för rysk bergsschäfer efter tyskans Kaukasischer Schäferhund; schäferhund är tyska för herdehund. Namnet bergsschäfer har på senare tid även börjat användas som benämning på blandrashundar bestående av kaukasisk ovtjarka och schäfer, ett exempel på korsning med hundar som har närmast oförenliga temperament: schäfern har ett mentalt behov av utmaningar ifråga om inlärning medan kaukasisk ovtjarka under århundraden har avlats för att vara självständig och opåverkbar - en sådan hund har stora utsikter att bli nervös och det får en kaukasisk ovtjarka aldrig vara.

Rasen skall enligt standarden vara skarp och misstänksam, med en välutvecklad försvarslust, men även harmonisk och lugn.^[3] Den har en utpräglad försvarsinstinkt och tenderar att bli en enmanshund, men

försvarar hela sin flock. Den är mentalt och fysiskt stark och tålig.^[4]

Rasen är mycket självständig och mindre lämpad att lyda order. Den kräver en tydlig hierarki inom flocken och en otvetydig markering av vem som är ledare. Den kräver vidare att man påbörjar socialiseringen redan i valpstadiet och sedan kontinuerligt fortsätter att arbeta hårt med detta. Hundar som inte socialiserats tillräckligt kan bli svårhanterade och aggressiva. Den bör alltid hållas kopplad eller inhägnad. Miljöträning är mycket viktigt för den här rasen, särskilt om den ska hållas i stadsmiljö. Den är egentligen anpassad till att fungera som herdehund i otillgängliga trakter där den lever ensam tillsammans med boskap. I denna miljö trivs rasen bäst. Rasen anses inte lämplig för ovana hundägare.

Hanhund   ej under 65 cm

Tik             ej under 62 cm

SYDRYSK OVTCHARKA

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sydrysk_ovtjarka

De har mycket gemensamt med andra stora vita herdehundar som finns i olika varianter runt om i Europa, till exempel den ungerska komondoren. Men i sin bakgrund anses de ha såväl borzoi som tibetansk mastiff.

I samband med industrialiseringen minskade behovet av herdehundar och efter ryska revolutionen föll de i glömska. Mot slutet av 1930-talet började Röda armén använda dem som bevakningshundar. Efter andra världskriget fanns endast dussintalet hundar kvar och ett restaureringsarbete vidtog, bl.a. med hjälp av komondor.

Juzjnorusskaja ovtjarka användes traditionellt både som vallande herdehundar och som boskapsvaktare för att skydda mot vargar och tjuvar. Det är en självständig, intelligent och modig hund med framträdande vaktinstinkt. Den är reserverad mot främlingar och kan vara skarp.

Hanhund över 65 cm

Tik            över 62 cm

TORNJAK

http://sv.wikipedia.org/wiki/Tornjak

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sarplaninac

Sarplaninac är en hundras från Makedonien, men det är kennelklubben i Serbien, Kinoloski Savez Republike Srbije (KSRS) som har det internationella avelsansvaret. Rasen är döpt efter bergskedjan Šar Planina som sträcker sig från östra Makedonien genom södra Kosovo till östra Albanien. Den är en boskapsvaktare och vallande herdehund av molossertyp som traditionellt använts för att skydda får och getter mot rovdjursangrepp.

 

Rasen har ett stabilt temperament, men den har vaktinstinkt och behöver tidig socialisering och fast uppfostran.

 

Fram till 1968 räknades sarplaninac och kraski ovcar som samma ras, illyrisk herdehund (Illirksi Ovzcar, Illyrian Shepherd Dog). Illyrisk herdehund godkändes av den internationella hundorganisationen FCI 1939. Rasen importerades till Sverige första gången år 1995.

 

Hanhund  35 - 45 kg och mankhöjd 62 cm (ideal)

 

Tik             30 40 kg och mankhöjd 58 cm (ideal)