Du måste bestämma när din vän ska dö...

Nu har vi kommit till den dagen då ett beslut måste tas....ett beslut över liv och död! Fy fan.....vad detta känns hemskt! De andra hundar jag har haft har blivit så otroligt dåliga så det fanns ingen återvändo - han fick en hjärnblödning. Men, Royce.....ja...lilla underbara Royce - jag vet att han har ont, men han visar det inte. Han kämpar tappert och tyst på....han gnäller inte alls (det har han i och för sig aldrig gjort).
 
 
Jag hittade en notis på Svt Nyheter som handlar om: "Du måste bestämma när din vän ska dö".Det låter så fruktansvärt hemsk när det står så, men det är ju trots allt mitt beslut....när min vän ska dö.
 
Det står så här: "Att hundar får lida medan de krampaktigt hålls kvar och avlivning skjuts på en framtid som inte finns, det är ett djurskyddsproblem i Sverige. Ibland behöver man bara hoppa. Kärleken bör vara starkare än rädslan att förlora. Är den inte det, har man likväl ett ansvar”, skriver Caroline Alupo".
Jag vet att det är otroligt många i detta avlänga land och i hela världen som håller kvar sina älskade djur betydligt längre än vad de borde göra. Men, det är inte så lätt alla gånger heller att sätta sina känslor åt sidan och enbart se till hundens bästa. Jag har verkligen bearbetat detta länge nu, men det ä så fruktansvärt svårt beslut att ta....än fast jag vet vad jag borde göra. Royce fick sin artros dom redan i juni 2014 och nu är vi snart i juni igen och då har han levt med detta i 3 år. Det har bara blivit värre och värre - allt jag försökt göra för honom med pulver, massage, laser, nytt foder, olja i maten m.m. - det har inte fungerat! Hans muskelatur förtvinar och han vill inte alls gå ut på promenader längre.
 
Det står så här: "Du svor en outtalad ed när du öppnade upp hem och hjärta för en jycke. En ed spunnen ur djuretik, djurskydd och empati".När man inte vet hur ont hunden har....det är inte så lätt alla gånger. Helst inte när han ibland leker och ser så pigg ut och i andra stunder (som är mer av) så haltar han och vill bara sova. Jag vet att det är min skyldighet som djurägare att inte låta min hund lida i onödan....jag vet det!
 
Det står så här: "Gamla hundar med obotlig smärta eller sjukdom, akut insjuknade med dåliga prognoser, långa plågsamma behandlingar med risiga chanser till fullt tillfrisknande, hundar som råkat ut för olyckor resulterande i halvårslång rehabilitering utan sannolikhet att återfå normal funktion... ändå tillåts de inte gå vidare". Royce är gammal (snart 13 år) och lider av en obotlig sjukdom och har en väldigt dålig prognos....så jag vet vad jag måste göra. Jag vet det! Men, från att veta och att ringa samtalet som ska döda honom, nä....vad det känns tufft och jobbigt!.
 
Det står så här: "Är det dessutom veterinären som kommer med påtryckningar om att testa en annan behandling, en ny medicin eller göra ännu en operation när hundens dödsängel står och trummar i väntrummet, då blir det svårt. Oerhört svårt, att som hundägare välja motsatsen". Jag har som tur var en väldigt proffesionell veterinär och hon har sagt att vi kan röntga hans bogparti, men att det är som vi hamnat i ett moment 22. Om de hittar en tumör eller om de bara kans kontatera att hans obefintliga muskelatur gör att ben skaver mot ben....så hamnar vi hur vi än vrider oss....till att han har ont! Jag förstår helt om en veterinär föreslår en annat alternativ på behandling att ljuset tänds igen för en stund hos ägaren, man vill ju göra allt i sin makt för att kunna ha dem kvar hos en så länge som möjligt...eller hur?
 
Det står så här: "Debatten kan likna den om aktiv dödshjälp. Skillnaden är dock att djur är fast i våra klor. De lever i våra hem så vi kallar det inte fångenskap, men de är inte fria. Deras vilja uttrycks inte i ord, därför hör vi inte på deras önskningar. Alla hundar ”säger inte till” när de är redo. När vi anser dem förmedla döden som sista utväg, har det ofta gått för långt". Aktiv dödshjälp....huvva så hemskt det låter, men det är ju precis vad det är. Det är ju jag som i ett aktivt val måste bestämma att min hund ska dö - så det kan liknas med aktiv dödshjälp. Vad tycker ni? Att hundarna inte själva säger till när de är redo att åka upp till hundhimmelen är ju logiskt. Men, som med Royce så visar han inte alls smärta....som andra djur döljer han det för att inte visa sig svag.
 
Det var länge sedan han var så här fin i kropp och muskelatur (2008) - inga krämpor där inte! Åh, min älskade lilla underbara goa Royce....är så ledsen över att du ska ha ont! Jag vet vad jag måste göra, men det är så otroligt svårt...så otroligt hjärtskärande svårt!

 
Hur tänker ni kring detta ämne? Har ni själv varit med om något liknade? Hur gjorde ni?
 
Det som också känns hemskt är att man har detta tunga beslut som måste tar hellre förr än senare + att man samtidigt försöker glädja sig åt en ny familjemedelm i slutet på juni i år. Men, om ni nu tror att jag tar bort en gammal för att ersätta honom med en ny....så har ni så otroligt FEL! Jag ställde mig i kö på en valp i februari redan och egentligen tidigare än så....anmälde intresse redan innan hon hade hittat någon hane till tiken. Bara för att förtydliga.....Royce blir inte utbytt.....och valpen är inte ett substitut över Royce. Hoppas ni förstår!
Spara
NORRSKEN EMMA

GLAD PÅSK!!

Svar: Tack detsamma :)
CARINA WESTIN